I skolan fanns en sunkig toa vars belysning aldrig fungerade. Jag smög in dit ibland. Tänkte väl att den inte var så populär, men det fanns kanske fler som hade lagt på sig, för alltjämt stod det folk i kö när jag klev ut.

Det var bussens fel. Det där eviga väntandet och passandet av den lila bussen som vindlade sig fram genom åkerlandskapet. För varje meter den kom närmare skolan växte mitt sug efter sött, sömn och inte minst växte mitt midjemått.
Det var oändligt trist och förvirrande att stå i det grådaskiga Sverige efter att ha rest runt i USA sommartid. En syster bodde där. Minnen av sol och lyx och pratglada människor följde med överallt.
Och strax innan jag åkte till USA första gången hade jag gått ut grundskolan ute på landsbygden med bra betyg och höga ambitioner, gladeligen lämnat flera, megadeppiga lärare som inte förmådde undervisa på grund av störande elever.

Så jag följde strömmen som skulle skriva prov i matte och fysik - de var inte mina starkaste ämnen, ändå satt jag där med de andra och väntade med något slags hopp när proven kom tillbaka.
"Jag har hört att du är bra på att skriva", sa matteläraren en dag och stämplade min panna med ett stort fett IG. Och så drog jag mig till den sunkiga toaletten och krafsade ner några ord på ett papper, i en skola som matade elever till läkar- och ingengörsprogram.

Ganska ofta hoppade jag inte av bussen när den stannade utanför skolan. Jag tittade åt andra hållet och höll andan när de andra eleverna hoppade av, kände varje sten under bussen när den for nedför hälsobacken. Ibland hoppade jag av vid lasarettet och gick genom kyrkogården, där alkisarna låg huller om buller på bänkar, oftast till biblioteket. Där trängdes hemlösa vid datorerna. Städarna sneglade på mig och de hemlösa började känna igen mig. Därför gick jag alltsomoftast ner i källaren, där luften var tjock och stilla och det doftade gamla tidningar och inte en kotte ville vara.
Där kunde jag få läsa i lugn och ro och skriva några ord, som åkte ner i lådor senare, medan mina lärare återigen undrade var i hela friden jag var någonstans.

Och när jag dök upp för språklektionernas skull, drog jag därifrån om det var för krävande. Det hade blivit omöjligt ganska fort. Jag hade blivit glidaren, något helt otänkbart ett par år tidigare.
Min svenskalärare kom på mig ibland med att lämna skolan under rasten. Han skrek: "du skrev iallafall bra din jävel" genom korridoren, om han inte lyckades ställa sig framför mig, och undra om jag skulle behaga närvara den aktuella dagen. Lögner flög ur min mun.
Men det kändes så märkligt, så underbart, när han försökte läsa upp mina ord, och stannade mig när jag skulle gå in i hans klassrum, tuggandes på ett äpple med foten framför mig så att alla kunde höra: "du vet om att du skriver bra va?" Och fortsatte tugga och banka in detta i huvudet på mig så fort tillfälle gavs, så pass att jag för det mesta infann mig till hans lektioner.

Och när jag slutligen tog studenten med mediokra betyg hade jag en ny sorts ångest. Hur skulle jag nu fortsätta skriva utan min svenskalärares ständiga stöd?
Han som mådde dåligt över att behöva ge mig ett VG, han stod kvar vid trappan och såg på när vi lämnade byggnaden och sprang ut i den strålande solen.
Medveten om vad jag hade lämnat, slirade mina ord rätt ut på internet och in i det osynliga. Plötsligt tillhörde jag en anonym massa som producerade texter i alla dess former.
På några forum och sidor steg mina konstiga dikter upp upp på listorna, sågs på förstasidorna och vann tävlingar. Populära människor sa alldeles för fina saker om dem. Och kanske blev jag för bekväm, för en efter en försvann dessa sidor.
Och dagböckerna, de lösa papperna, den omsorgsfullt dekorerade texten i garderoben började vittra sönder.

Några år senare stod jag i bokhandeln och drömde. Plockade upp en (vuxen)bok som min kollegas dotter läste, och noterade då att författaren kom från samma lilla by som jag. Oj! Så märkligt.
Han hade alltså suttit på den där lila bussen precis som jag, och det visade sig, gått på samma skola! Så då kunde jag inte låta bli att fråga om han hade haft samma svenskalärare som jag hade haft.
Ett svar kom efter några veckor.
Jo, sa han, men inte hade han betytt så mycket, eller något alls. Det var andra som han mindes med värme.
Nu syns hans böcker i samtliga mataffärer, och varenda gång jag går förbi kommer jag att tänka på vår lärare. Och ännu gräver jag efter gamla trasiga papper och läser om och om, för att inte glömma.
"[...] Tänk så bra du kommer bli i framtiden [...] Lova att du aldrig kommer sluta skriva."
"Jag ska bli författare", svarade jag förvånat.
Han skrattade, "bra bra!" och tillade, "jag kommer köpa dina böcker."
Och så sa jag lite obekvämt, "var det allt då?"
Han skrattade lite till. "Ja, det var väl det."

"Hans kvinnoporträtt känns inte grundade, verkliga, och de ger mig känslan av en man som inte haft ett moget förhållande till en kvinna någonsin. Även i ”Den allvarsamma leken”, som är skildrad ur både Arvids och Lydias synvinkel, så bedöms det ändå lite grann från mannens håll."

(Aretakis. Leonidas. 2017. Jesper Högström: ”Hjalmar Söderberg ville provocera och visste vad han gjorde”. DN. 8 november.)

Ja det var precis den känslan jag fick, och visst är det läskigt hur författaren lyser igenom text och tid. Hans möten med Lydia känns så kantiga och tafatta. Men all text måste sättas i historisk kontext, det har jag väl inte kunskap nog att göra, men läste förvånansvärt lätt igenom hela boken tack vare korta meningar och dialog (i en tid då megalånga icke-dialogiska meningar var på modet).

De möttes i en lång kyss.
Och då kyssen inte kunde räcka längre,
sade han lågt:
– Bryr du dig något om mig?
Hon gömde sitt hufvud vid hans bröst och
teg.
Efter en stund sade hon:
– Ser du den stjärnan där?
– Ja.
– Är det aftonstjärnan?
– Nej, det kan det inte vara, svarade han.
Aftonstjärnan går till sängs med solen den här
tiden. Det är visst Capella.
– Capella. Ett så vackert namn.
– Ja, det är vackert. Men det betyder
bara Geten. Och hvarför den stjärnan heter
Geten vet jag inte. Jag vet egentligen ingen-
ting.
De stodo tysta. Långt borta hördes korn-
knarren.

(Den allvarsamma leken. Hjalmar Söderberg 1912).

Efter att ha läst En piga bland pigor, läste jag med viss förvåning, Årstafruns dolda dagböcker. 
Den senare är förvisso inte skriven ur pigans perspektiv, men den ger ett annat intryck av pigornas liv. Och för mig, som följts åt av en medeltida riddare hela livet, som kastat rosblad och självlysande takstjärnor nedför sina stövlar när han skridit mot och med mig i nutiden, är viss historia alldeles underbart, pinsamt, kittlande. Här förundras jag över besattheten över skadliga ljud och sörjer traditioner och smaker som begravts. Namnsdagsfirande? Dofter av all tillverkning.
Jag nickar när jag läser:
"Man kan med lätthet se en rad verk i Sverige som under de senaste åren har tolkats, och hyllats, som del av ett nationellt historieprojekt [...] har dessa författare, och flera med dem, just på grund av förmågan att skildra nationen via litteratur uppnått den direkta motsatsen: Stora läsarskaror."(Virdborg, Jerker, 2019. En majoritet av författarna älskar fortfarande påhitt. DN. 8 mars.)

Jag slungades igenom kapiteln och förväntade inte det så hjärtslitande slutet. Jag trodde förlusten av barnen och maken var det hemska, tyckte väl Märta förtjänade något bättre, något mer än en jordgubbsblomma från Kindberg. Men det var aldrig vackrare än så, värre blev det.
Jag kan inte minnas en bok som berört mig så, och så skönt med något annorlunda, dagböcker iställer för dialog.
Från bouppteckningen: "Sällskapet steg in i stora salen och bländades av den skarpa vintersolen ... ur skåpen plockades ett grönt slitet sidentäcke fram, det som Märta och Kindberg sytt på strax efter Bellmans död - 2 riksdaler. ..."
En tendens till effektsökeri (DN)? Jo kanske lite så, men den väckte många frågor, och många saker kommer jag minnas en bra tid framöver. https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/kristina-ekero-eriksson-arstafruns-dolda-dagbocker/

Färdigläst Den svavelgula himlen. Jag kan ju säga att jag inte hade läst ut den om jag inte hade tyckt något var bra med den, men det var alltför många saker i den som kändes orealistiska. Det som jag uppskattade var jag nog den episka känslan och känslan av att många stora tankar väcks, samtidigt som det är sådant som man kan känna igen.

Kollektivt Självmord har däremot lagts därhän. (Kan tillägga att jag läste denna och den tidigare högt för en annan). Komiken fungerade bara inte för oss, och utan den blir den svårläst.

Påbörjat 1793, även den läses högt. Uppskattar det annorlunda språkbruket och dess passiva satser, vilket inte är alltför vanligt.

Ska fortsätta läsa Godnatt jord.

Att öppna en dörr eller blåsa ut ett ljus

Färdigläst - Pengar av Benedictsson. Vid åtminstone två tillfällen noterade jag att hon öppnade ett kapitel eller en scen med att öppna en fysisk dörr, och avslutade ett kapitel med att blåsa ut ett ljus.
Det är symboliska och starka scener, som jag själv märkt av i mitt skrivande och tänkt "gud, vad bra det blev." Kanske är det alltför vanligt, klyschigt? Säkert finns det fler exempel på det här.

Det där ansiktet

Efter att ha tagit mig mer än halvvägs genom Pengar av Benedictsson känner jag en viss utmattning av hennes fokus på att beskriva ansikten, de ges stort utrymme (jag analyserar). Boken i sig är dialogig, vilket jag också tycker är lite besvärligt, men med kort och koncist berättande, som jag verkligen gillar, och så dessa beskrivningar av ansikten som då sticker ut, speciellt huvudpersonens ansikte beskrivs flera gånger. Å andra sidan är kanske detta fokus berättigat då en del, eller mycket, handlar om utseende - skönhet och fulhet.
Writer's Digest tycker jag är väldigt behjälplig när det kommer till sådant här. Bland annat skriver de:

Select physical details carefully, choosing only those that create the strongest, most revealing impression.One well-chosen physical trait, item of clothing, or idiosyncratic mannerism can reveal character more effectively than a dozen random images. When I write about my grandmother, I usually focus on her strong, jutting chin—not only because it was her most dominant feature but also because it suggests her stubbornness and determination. When I write about Uncle Leland, I describe the wandering eye that gave him a perpetually distracted look, as if only his body was present. His spirit, it seemed, had already left on some journey he’d glimpsed peripherally, a place the rest of us were unable to see. As you describe real-life characters, zero in on distinguishing characteristics that reveal personality: gnarled, arthritic hands always busy at some task; a habit of covering her mouth each time a giggle rises up; a lopsided swagger as he makes his way to the horse barn; the scent of coconut suntan oil, cigarettes, and leather each time she sashays past your chair.