Den senare är förvisso inte skriven ur pigans perspektiv, men den ger ett annat intryck av pigornas liv. Och för mig, som följts åt av en medeltida riddare hela livet, som kastat rosblad och självlysande takstjärnor nedför sina stövlar när han skridit mot och med mig i nutiden, är viss historia alldeles underbart, pinsamt, kittlande. Här förundras jag över besattheten över skadliga ljud och sörjer traditioner och smaker som begravts. Namnsdagsfirande? Dofter av all tillverkning.
Jag nickar när jag läser:
"Man kan med lätthet se en rad verk i Sverige som under de senaste åren har tolkats, och hyllats, som del av ett nationellt historieprojekt [...] har dessa författare, och flera med dem, just på grund av förmågan att skildra nationen via litteratur uppnått den direkta motsatsen: Stora läsarskaror."(Virdborg, Jerker, 2019. En majoritet av författarna älskar fortfarande påhitt. DN. 8 mars.)
Jag slungades igenom kapiteln och förväntade inte det så hjärtslitande slutet. Jag trodde förlusten av barnen och maken var det hemska, tyckte väl Märta förtjänade något bättre, något mer än en jordgubbsblomma från Kindberg. Men det var aldrig vackrare än så, värre blev det.
Jag kan inte minnas en bok som berört mig så, och så skönt med något annorlunda, dagböcker iställer för dialog.
Från bouppteckningen: "Sällskapet steg in i stora salen och bländades av den skarpa vintersolen ... ur skåpen plockades ett grönt slitet sidentäcke fram, det som Märta och Kindberg sytt på strax efter Bellmans död - 2 riksdaler. ..."
En tendens till effektsökeri (DN)? Jo kanske lite så, men den väckte många frågor, och många saker kommer jag minnas en bra tid framöver. https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/kristina-ekero-eriksson-arstafruns-dolda-dagbocker/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar