"Hans kvinnoporträtt känns inte grundade, verkliga, och de ger mig känslan av en man som inte haft ett moget förhållande till en kvinna någonsin. Även i ”Den allvarsamma leken”, som är skildrad ur både Arvids och Lydias synvinkel, så bedöms det ändå lite grann från mannens håll."

(Aretakis. Leonidas. 2017. Jesper Högström: ”Hjalmar Söderberg ville provocera och visste vad han gjorde”. DN. 8 november.)

Ja det var precis den känslan jag fick, och visst är det läskigt hur författaren lyser igenom text och tid. Hans möten med Lydia känns så kantiga och tafatta. Men all text måste sättas i historisk kontext, det har jag väl inte kunskap nog att göra, men läste förvånansvärt lätt igenom hela boken tack vare korta meningar och dialog (i en tid då megalånga icke-dialogiska meningar var på modet).

De möttes i en lång kyss.
Och då kyssen inte kunde räcka längre,
sade han lågt:
– Bryr du dig något om mig?
Hon gömde sitt hufvud vid hans bröst och
teg.
Efter en stund sade hon:
– Ser du den stjärnan där?
– Ja.
– Är det aftonstjärnan?
– Nej, det kan det inte vara, svarade han.
Aftonstjärnan går till sängs med solen den här
tiden. Det är visst Capella.
– Capella. Ett så vackert namn.
– Ja, det är vackert. Men det betyder
bara Geten. Och hvarför den stjärnan heter
Geten vet jag inte. Jag vet egentligen ingen-
ting.
De stodo tysta. Långt borta hördes korn-
knarren.

(Den allvarsamma leken. Hjalmar Söderberg 1912).