I skolan fanns en sunkig toa vars belysning aldrig fungerade. Jag smög in dit ibland. Tänkte väl att den inte var så populär, men det fanns kanske fler som hade lagt på sig, för alltjämt stod det folk i kö när jag klev ut.

Det var bussens fel. Det där eviga väntandet och passandet av den lila bussen som vindlade sig fram genom åkerlandskapet. För varje meter den kom närmare skolan växte mitt sug efter sött, sömn och inte minst växte mitt midjemått.
Det var oändligt trist och förvirrande att stå i det grådaskiga Sverige efter att ha rest runt i USA sommartid. En syster bodde där. Minnen av sol och lyx och pratglada människor följde med överallt.
Och strax innan jag åkte till USA första gången hade jag gått ut grundskolan ute på landsbygden med bra betyg och höga ambitioner, gladeligen lämnat flera, megadeppiga lärare som inte förmådde undervisa på grund av störande elever.

Så jag följde strömmen som skulle skriva prov i matte och fysik - de var inte mina starkaste ämnen, ändå satt jag där med de andra och väntade med något slags hopp när proven kom tillbaka.
"Jag har hört att du är bra på att skriva", sa matteläraren en dag och stämplade min panna med ett stort fett IG. Och så drog jag mig till den sunkiga toaletten och krafsade ner några ord på ett papper, i en skola som matade elever till läkar- och ingengörsprogram.

Ganska ofta hoppade jag inte av bussen när den stannade utanför skolan. Jag tittade åt andra hållet och höll andan när de andra eleverna hoppade av, kände varje sten under bussen när den for nedför hälsobacken. Ibland hoppade jag av vid lasarettet och gick genom kyrkogården, där alkisarna låg huller om buller på bänkar, oftast till biblioteket. Där trängdes hemlösa vid datorerna. Städarna sneglade på mig och de hemlösa började känna igen mig. Därför gick jag alltsomoftast ner i källaren, där luften var tjock och stilla och det doftade gamla tidningar och inte en kotte ville vara.
Där kunde jag få läsa i lugn och ro och skriva några ord, som åkte ner i lådor senare, medan mina lärare återigen undrade var i hela friden jag var någonstans.

Och när jag dök upp för språklektionernas skull, drog jag därifrån om det var för krävande. Det hade blivit omöjligt ganska fort. Jag hade blivit glidaren, något helt otänkbart ett par år tidigare.
Min svenskalärare kom på mig ibland med att lämna skolan under rasten. Han skrek: "du skrev iallafall bra din jävel" genom korridoren, om han inte lyckades ställa sig framför mig, och undra om jag skulle behaga närvara den aktuella dagen. Lögner flög ur min mun.
Men det kändes så märkligt, så underbart, när han försökte läsa upp mina ord, och stannade mig när jag skulle gå in i hans klassrum, tuggandes på ett äpple med foten framför mig så att alla kunde höra: "du vet om att du skriver bra va?" Och fortsatte tugga och banka in detta i huvudet på mig så fort tillfälle gavs, så pass att jag för det mesta infann mig till hans lektioner.

Och när jag slutligen tog studenten med mediokra betyg hade jag en ny sorts ångest. Hur skulle jag nu fortsätta skriva utan min svenskalärares ständiga stöd?
Han som mådde dåligt över att behöva ge mig ett VG, han stod kvar vid trappan och såg på när vi lämnade byggnaden och sprang ut i den strålande solen.
Medveten om vad jag hade lämnat, slirade mina ord rätt ut på internet och in i det osynliga. Plötsligt tillhörde jag en anonym massa som producerade texter i alla dess former.
På några forum och sidor steg mina konstiga dikter upp upp på listorna, sågs på förstasidorna och vann tävlingar. Populära människor sa alldeles för fina saker om dem. Och kanske blev jag för bekväm, för en efter en försvann dessa sidor.
Och dagböckerna, de lösa papperna, den omsorgsfullt dekorerade texten i garderoben började vittra sönder.

Några år senare stod jag i bokhandeln och drömde. Plockade upp en (vuxen)bok som min kollegas dotter läste, och noterade då att författaren kom från samma lilla by som jag. Oj! Så märkligt.
Han hade alltså suttit på den där lila bussen precis som jag, och det visade sig, gått på samma skola! Så då kunde jag inte låta bli att fråga om han hade haft samma svenskalärare som jag hade haft.
Ett svar kom efter några veckor.
Jo, sa han, men inte hade han betytt så mycket, eller något alls. Det var andra som han mindes med värme.
Nu syns hans böcker i samtliga mataffärer, och varenda gång jag går förbi kommer jag att tänka på vår lärare. Och ännu gräver jag efter gamla trasiga papper och läser om och om, för att inte glömma.
"[...] Tänk så bra du kommer bli i framtiden [...] Lova att du aldrig kommer sluta skriva."
"Jag ska bli författare", svarade jag förvånat.
Han skrattade, "bra bra!" och tillade, "jag kommer köpa dina böcker."
Och så sa jag lite obekvämt, "var det allt då?"
Han skrattade lite till. "Ja, det var väl det."